Jag har sovit bort typ hela veckan. I en strategi om att det är bättre att sova bort dag för dag för då slipper jag att tänka. Då slipper jag att känna. Dåligt. Mycket dålig idé. Det har resulterat i att jag har hamnat i en ond cirkel. Jag har förfasiken sovit bort en hel vecka nästan. Med mening. Hur sjukt är inte det? Och varför då? Jävla depression. Jag vill bara ge mig själv en fet käftsmäll. Mina problem jämfört med många andras problem är minimala. Att jag ens har stake till att klaga på mitt fjuttiga lilla liv.
Jag förtjänar en ren utskällning av mig själv. Okej, jag är ett problem för fler än en människa. Men är jag ett mindre problem för att jag knäcker mig själv? I stället så får jag väl ta tag i saken och sluta vara ett problem. Det finns tusentals människor som har fötts till ett fruktansvärt öde. Nej. Det är orättvist. Jag ska inte få bete mig hur som helst. Jag ska inte få klaga. Jag måste ta mig i kragen, rycka upp mig! Börja leva igen och börja tänka. Börja känna.

Ingen människa mår bra av att tränga bort känslor allt för länge. Konfrontera dem i stället. Jobba med dem.

Nej, det borde vara förbjudet att vara så bortskämd.

/En tjej som det just gick upp ett ljus för